lafamilja

Andreas ringde idag och berättade att Axel hade fått en metallbit i ögat på dagis. Och att dom var inne på sjukhuset.
Mitt hjärta knöt sig och jag åkte direkt till sjukhuset när jag kom dit hade han fått lungnande och var lite dåsig.
Sen piggnande han till alledes för tidigt så det gick inte att sätta någon kanyl på honom. När vi kom in i  operationsrummet fick bara en av oss vara med så Andreas stannade och jag gick ut, jag hörde hur Axel skrek efter mig och det kändes som en evighet innan han var sövd. Andreas kom ut och sa att det var det tuffaste han varit med om ,hålla ner honom och sätta en mask över ansiktet han kämpade som en riktig fighter. Jag hade varit helt förstörd om jag hade sett det. Men narkosläkaren sa att han kommer aldrig till att komma ihåg det .Vilket var tur. Dom fick ut metallbiten som satt väldigt hårt och på en vecka ska han vara fit for fight igen. Bandaget ska han bara ha ett dygn sen är det salva i en vecka som gäller. Men vilken tur att den inte hade satt sig så synen hade blivit skadad. Han ville sova hos mamma i natt och det var självklart att han fick, så nu ligger han och sover i mitt knä, han vaknar  med jämna mellan rum och skriker att han har ont och att det kliar men i morgon är det säkert bättre horn hinnan läker fort. Ikväll har han fått äta vad han vill och det blev glass, många 6 stycken har åkt ner i kämpens lilla mage....

En mamma och pappas kärlek till sina barn kan aldrig förklaras i ord det syns.....